urmittperspektiv

Sabina Riverland

Annons

Varför övervägde jag en bukplasik?

Här kommer tankarna kring min kropp och anledningarna till operationen…

Och allting började för nästan 5 år sedan när Wilmis låg i min mage. Ingen är väl någonsin helt nöjd med sin kropp egentligen, men alla hormonella förändringar på MIN kropp under denna graviditeten har tagit väldigt hårt psykiskt på mig! Kilona rusade iväg, huden sprack, det gjorde ont överallt, jag kunde inte röra mig ordentligt, kände mig aldrig fin i några kläder, kände mig sviken av dåvarande kompisarna och ingen blev sådär wow-glad över att jag och min sambo skulle ha barn. Samtidigt var det svårt utan en fungerande relation med mina föräldrar när det var så mycket saker som hände med livet just då! Och nu till och med 5 år senare kan jag i ärlighetens namn att jag hatar att va gravid… Sån himla tur att jag fått sånna underbara döttrar som plåster på såren iallafall! 😉 MEN! Att vara 20 år som sagt och känna sådär samtidigt som omgivningar plågar en med att ”du som är så ung kommer återhämta dig fort utan en skråma på kroppen du.. Kolla på henne, hon va ung, hon är snygg…” till att 23 kilo senare kliva in på BB med bristningar från jävla knävecken till revbenen, göra glädjeskutt upp på vågen efter förlossningen, bombsäker på att gått ner minst 10 kilo ”som alla lovat” för att sen upptäcka att ja nä men, 3 kilo försvann. FAN VAD KUL!!!

Ni kan ju förstå vad vacker jag kände mig där på förlossningen när jag går in helt förstörd på toan för att ta mig ett bad mot alla värkar och sköterskan kommer in och säger ”jaha, du ska bada naken du. Annars får man ju ha badkläder på sig om man vill..” Pino!! Och så när hela stoltheten och allting är som bortblåst ställer jag mig upp och vaggar bort till badkaret… Ja då öppnar Sebbe truten och säger ”Meh, du har ju lila bristningar på röven också.. fränt!” Aldrig känt mig så attraktiv typ! Lovar.

imageÅh hatar att skriva långa texter egentligen, kommer jämt på sidospår med alla andra miljoner tankar som svävar förbi… Som i de riktiga livet alltså.

Iallafall!!

Efter den graviditeten och kampen till att komma ner till mina 60 kilo igen och än en gång upptäcka att, såhär såg jag ju inte alls ut förra gången jag vägde 60 kilo var förjävlig!! Jag vet att det är ett jävla snack om att bristningar är naturligt och kärleksränder och allt vad dom kallas, och jag har inget emot dom. Så länge dom inte vistas på min kropp. Och i och med överflödet bristningar så blev det ju automatiskt en himla massa häng på magen eftersom att trasig hud inte går att träna fast. Så redan där vad jag beslutad om att göra en bukplastik när båda barnen var avklarade!

När det var väl var dags för den andra graviditeten sen 2,5 år senare så började vikten att skena efter v22 och den gången lyckades jag uppnå 80 kilo men som ”tur” var så blev det inte så hemskt mycket mer bristningar då.. Och då kom också rädslan; jag har fått 2 friska och underbara döttrar. Kanske jag bara ska vara nöjd med mig själv och försöka träna bort allt istället….

Man kan säga att jag kämpade på tills tålamodet tog slut. De vill säga 10 månader! Och min motivering löd ungefär såhär: Jag är 24 år. Jag vill va fin. Jag vill trivas som jag är utan att känna mig tvungen att göra narr av mig själv genom att daska till den där degklumpen med mina kompisar och hånflina fult… Har alltid tänkt så att om jag påpekar mina fel öppet så slipper folk gå omkring om viska om att jag minsann inte alls är fin… Konstigt kanske men… Slippa skämmas och SLUTA få folks äckliga blickar på mig. Kunna bära upp tighta kläder, kunna ha sex utan att behöva skriva regellista på att ”tar du på magen så är du dödens” och sist men inte minst, slippa kommentaren ”men gumman, du har ju fått barn…” Jag tycker att graviditet och barn är helt fantastiskt. Men jag sväljer inte den om att man kan se ut hur som helst bara av den anledningen. Om man inte trivs med de vill säga, men de gör inte jag!

 Tack för att du lyssnade! 😉 hörs nästa gång!

PUSS!

Kommentarer
urmittperspektiv

Kommentera

  1. urmittperspektiv
    urmittperspektiv

    Peter cosmo opererade mig!! :) kör på! De är värt att åka men bit om man tänker på att de gäller hela livet :) lita på magen! :)

  2. annelie

    Vilken läkare på kliniken opererade dig? Vill så gärna med, men bor i sthlmhar en liten 10 månaders bebis så vet inte hur jag ska få ihop det
    Känner verkligen igen mig:(

  3. Lina

    Snälla skriv din OP skulle uppskattas sitter själv och tänker på att göra en på citadell men är orolig resultatet smärtan osv

Annons
stats